-

jeg kjenner deg langt inne i brystkassa
selv om jeg ikke kjenner deg
bedre enn mannen i kassa på joker
og skammen som har hjulpet meg
å bygge vegger som kanskje er
alt for høye og jeg husker at den sa;
her inne er det ingen som kan titte inn
og se at vi famler rundt i tvangstrøye
for alle tror at her inne
er det bare en fortapt som bor
og det var tomt da jeg kom
men hver gang jeg roper ut
er det flere stemmer
som gror
Se neste verk: Vega

-

helena winther

helena winther

1 måned, 2 uker siden (272 besøk)

jeg tror jeg har glemt hvordan man skriver. men jeg vet godt hvordan det er å være psyk.

Månedens TrafoTalent oktober 2017

Fotograf, og kunststudent ved Kunsthøyskolen i Oslo, Daniel Hansen har gått igjennom alle verk dere har publisert i oktober - og landet på Helena Winthers verk “-” som månedens TrafoTalent.

Det har varit väldigt kul att se igenom alla oktobers bidrag! Ni har sänt in många fina ting så det var svårt att välja bara ett att tala om. En ting jag slogs av var hur naturligt ni verkar uttrycka er. I texter, målningar, videos och allt annat verkar språket komma så enkelt för er. Det känns som att det är en ting som en brukar se bland verkligt intressanta konstnärer och författare, att allt de gör är så enkelt för dem. Det är som om att de fötts för att skriva, måla eller fotografera.

Fast, den trista sanningen är ju såklart att de som får det att se enkelt ut har kämpat i årtionden för att kunna slänga ut sig just den textlinjen eller penselstråket. Precis så som vi kämpar nu. Och ett bidrag jag tycker har stått ut från alla andra den här månaden, just på grund av dess vilja att vara mer, är Helena Winthers text med titeln ”-”. Med samma grymma ärlighet som författaren Otessa Moshfegh skildrar texten ett sinnestillstånd som vi inte talar så ofta om. Genom att balansera mellan dissonans och harmoni så stärks även den känsla av oro som texten talar om. Och på så sätt blir också själva orden som den är uppbygd av en del av dess innehåll. Helenas textrader hänger kvar i luften, som en olöst konflikt, långt efter att du läst dem. Det är ett verk som inte tillåter dig att vika undan, istället punkterar det allt i sin väg. Jag hoppas att du låter din stämma fortsätta gro Helena, för den är formidabel.

Det finns såklart några flera bidrag jag måste nämna, som Nora Savosnicks fotografiska verk ”hår” och ”I don’t wanna fall in love”. Båda uttrycker med enkla grepp något som det inte riktigt går att säga med ord, men som många kan känna igen sig i. Det finns något ouppklarat i fotografierna, som i Denise Grünsteins eller Lovisa Ringborgs fotografier där något alltid är ur balans, men du kan inte se exakt vad. Fotografierna tar sig in under huden på dig innan du anar att något inte är som det ska vara.

Tuva Viks text ”Tomme sider, fulle glass” som talar om alkoholproblematiken inom kulturvärlden vil jeg også trekke fram. Jag har själv sett mycket av det hon skriver om och jag tycker absolut att det är något som är viktigt att tala mer om. Tuvas text sätter ord på problematiken med enkla medel och ifrågasätter även konstnärsrollen. Förr var alkohol och droger nästan en del av att vara konstnär eller författare. Men idag, när vi inte längre talar om ensamma plågade genier, så blir det väldigt tydligt hur tragiskt det är när människor fastnar i dessa missbruk.

Till sist vill jag nämna Sebastian Ns fantastiskt välskrivna lyrik, om tyggegummi av alla ting, är minst lika vackra och flyktiga som bubblerna Matias Faldbakken visade vid galleri Standard i oktober. Liknelsen mellan tuggummi och tvivel fungerar väldigt fint och får mig att tänka på allt tvivel som svalts. Och ja, Benedicte Steinbakks korta, expansiva textrader i ”Tomluft?” påminner mig om Purity Rings låttexter där kroppar förvandlas till landskap, och blir vanskliga att förstå men fortsatt tillgängliga. Benedictes korta rader säger mycket mer än vad jag förväntade mig när jag först såg dem. Ibland blir mindre mer, och här blir det så mycket mer.

Allt som allt så tycker jag att ni är väldigt bra på det ni gör, och jag hoppas att ni fortsätter skapa ting. Ibland är det lätt, ibland är det vanskligt, men det är alltid värt det.

Kommentarer

  • helena winther

    1 måned, 1 uke siden

    tusen takk for hyggelig kommentar. :)

    det er alltid fascinerende å lese og høre om andres tolkninger, og du er helt uten tvil inne på noe. jeg tenker likevel at dette handler mer om håndteringen av de tunge og vonde følelsene, om det gir noe mening. for det er én ting å kjenne på noe vondt, men noe helt annet å håndtere det vonde. det er noe med det øyeblikket idet man får øyekontakt med han i kassa på joker, når klokka nærmer seg tre om morgenen, og du står der og skal kjøpe all mulig drit man kan overspise på. og noen ganger føles det kanskje litt ut som at det ikke er en selv som står der, at det er en fremmed, like fremmed som han i kassa, selv om dere samtidig deler et slags bånd. og det er hele tiden denne skammen, den stemmen i hodet som har lært deg disse metodene for å håndtere det vonde, som hjelper til med å stenge det inne; å bygge disse veggene. og noen ganger har man kanskje 'klare øyeblikk' hvor man ikke helt fatter hva man driver med, og man blir redd og forvirret, fordi man var kanskje ikke helt klar over at det var noen andre enn de vonde følelsene inni hodet, da. men nå er det plutselig folksomt der inne.

    vet ikke om dette gir noe mening. klokken er snart halv åtte om morgenen og jeg er litt i febertåka. men uansett — takk for kommentaren!

  • ingrid marie hjelmerud

    1 måned, 2 uker siden

    Hei!
    Godt skrevet tekst med vond og sår tematikk. Jeg synes du strater teksten på en veldig fin måte;

    jeg kjenner deg langt inne i brystkassa
    selv om jeg ikke kjenner deg
    bedre enn mannen i kassa på joker

    Det å kjenne noe langt inn i brystkassen er så nært, men du beskriver det som noe perifert og nesten fremmed. Siden du har forklart teksten med at du godt vet hvordan det er å være psyk så kan jeg tolke det som at den du kjenner inn i brystkassen er tunge, vonde følelser/angst?
    Jeg synes du skaper gode bilder med skammen, som på en måte hjelper deg på kortsikt ved å bygge høye vegger, så man kan isolere de vonde følelsene innenfor noe ingen utenforstående kan se. Men på langsikt er ikke den skammen og de murene til hjelp, for selvom ingen andre kan se at du famler, vil det bli vondere og verre for deg selv.
    Dette diktet føles veldig nært og sårt, så jeg vil tråkke varsomt her med min tolkning. Tekster kan oppfattes ulikt for øyet som ser, men det traff meg veldig, og jeg synes du skriver godt.

Mer av helena

Andre TrafoTalenter

Andre i kategorien tekst