Det har varit väldigt kul att se igenom alla oktobers bidrag! Ni har sänt in många fina ting så det var svårt att välja bara ett att tala om. En ting jag slogs av var hur naturligt ni verkar uttrycka er. I texter, målningar, videos och allt annat verkar språket komma så enkelt för er. Det känns som att det är en ting som en brukar se bland verkligt intressanta konstnärer och författare, att allt de gör är så enkelt för dem. Det är som om att de fötts för att skriva, måla eller fotografera.

Fast, den trista sanningen är ju såklart att de som får det att se enkelt ut har kämpat i årtionden för att kunna slänga ut sig just den textlinjen eller penselstråket. Precis så som vi kämpar nu. Och ett bidrag jag tycker har stått ut från alla andra den här månaden, just på grund av dess vilja att vara mer, är Helena Winthers text med titeln ”-”. Med samma grymma ärlighet som författaren Otessa Moshfegh skildrar texten ett sinnestillstånd som vi inte talar så ofta om. Genom att balansera mellan dissonans och harmoni så stärks även den känsla av oro som texten talar om. Och på så sätt blir också själva orden som den är uppbygd av en del av dess innehåll. Helenas textrader hänger kvar i luften, som en olöst konflikt, långt efter att du läst dem. Det är ett verk som inte tillåter dig att vika undan, istället punkterar det allt i sin väg. Jag hoppas att du låter din stämma fortsätta gro Helena, för den är formidabel.

Det finns såklart några flera bidrag jag måste nämna, som Nora Savosnicks fotografiska verk ”hår” och ”I don’t wanna fall in love”. Båda uttrycker med enkla grepp något som det inte riktigt går att säga med ord, men som många kan känna igen sig i. Det finns något ouppklarat i fotografierna, som i Denise Grünsteins eller Lovisa Ringborgs fotografier där något alltid är ur balans, men du kan inte se exakt vad. Fotografierna tar sig in under huden på dig innan du anar att något inte är som det ska vara.

Tuva Viks text ”Tomme sider, fulle glass” som talar om alkoholproblematiken inom kulturvärlden vil jeg også trekke fram. Jag har själv sett mycket av det hon skriver om och jag tycker absolut att det är något som är viktigt att tala mer om. Tuvas text sätter ord på problematiken med enkla medel och ifrågasätter även konstnärsrollen. Förr var alkohol och droger nästan en del av att vara konstnär eller författare. Men idag, när vi inte längre talar om ensamma plågade genier, så blir det väldigt tydligt hur tragiskt det är när människor fastnar i dessa missbruk.

Till sist vill jag nämna Sebastian Ns fantastiskt välskrivna lyrik, om tyggegummi av alla ting, är minst lika vackra och flyktiga som bubblerna Matias Faldbakken visade vid galleri Standard i oktober. Liknelsen mellan tuggummi och tvivel fungerar väldigt fint och får mig att tänka på allt tvivel som svalts. Och ja, Benedicte Steinbakks korta, expansiva textrader i ”Tomluft?” påminner mig om Purity Rings låttexter där kroppar förvandlas till landskap, och blir vanskliga att förstå men fortsatt tillgängliga. Benedictes korta rader säger mycket mer än vad jag förväntade mig när jag först såg dem. Ibland blir mindre mer, och här blir det så mycket mer.

Allt som allt så tycker jag att ni är väldigt bra på det ni gör, och jag hoppas att ni fortsätter skapa ting. Ibland är det lätt, ibland är det vanskligt, men det är alltid värt det.