Midt oppe i forberedelsene til eksamenskonsert ved Norges musikkhøgskole og slipp av sin første plate, har Levina Storåkern tatt seg tid til å slå av en prat med Trafo. Det ble en samtale om alle de viktige tingene: kjærlighetssorg og folkemusikk, blyghet og poesi, liv og død. Og jammen fikk vi også en mengde flotte svenske ord på kjøpet. Hvilken nordmann blir ikke litt gladere av å høre om «kraviklyror», «mungiga», «langelikar» og «krispigt tyg»?

Vi begynte med å spørre Levina om folkemusikken. Hvorfor er hun så glad i den?

– Att jag blev folkmusikfrälst var egentligen en slump, begynner hun. – Det var min lillebror som kärat ned sig i en tjej som skulle på ett folkmusikläger och han ville inte resa dit ensam. Jag var 15 år då och från början oerhört kritisk till hela upplägget, samt generad, ville inte delta, men innan veckans slut var jag totalt omvänd - förälskad i både dansen och musiken - grät på vägen hem.

Knappt ett år senare var det dags för gymnasieval. Jag hade inte lust med någonting alls. Men eftersom mina föräldrar under den här tiden var i skilsmässa och jag hellre ville flytta hemifrån än flytta mellan dem blev folkmusiklinjen på Musikkonservatoriet i Falun ett frestande alternativ. Det låg ju sju timmar från mitt barndomshem i Mölndal utanför Göteborg och var den enda folkmusikutbildningen på gymnasienivå i Sverige.

Det är mycket med folkmusiken och allt kring den som appellerar. Självfallet är det till stor del folkmusiken i sig som tilltalar mig starkt. Genren är egentligen oerhört bred och begreppet otydligt, men för min del har det framförallt rört sig om svensk och norsk traditionsmusik. Mina allra starkaste musikupplevelser har ägt rum i folkmusiksammanhang.

Bildet: I april ble Levina kåret til årets TrafoTalent for 2020. Les hennes vinnerbidrag «Fantasier V» her.

Men det är också själva ”folkmusikmiljön” som är en stor del av varför jag utövar folkmusik. En av de aspekterna som jag tycker särskilt mycket om är på viset vänskapsrelationer väldigt naturligt sträcker sig över åldrarna. Som följd av detta har jag har jag många nära vänner och vänninor som är 10-50 år äldre än mig och det är jag så oändligt tacksam över.

En annan fin sak med folkmusikmiljön är den underliggande oskrivna regeln kring att alltid lära vidare det man själv någon gång fått lära sig. Detta gör det enkelt att kontakta spelmän/traditionsbärare man vill lära sig av, ofta får man både husrum, mat, dricka och låtar just på villkoret att man själv lovar att lära de samma låtarna vidare den dagen någon vill lära sig av en.

Hva var det som først fikk deg til å skrive poesi?

På denna frågan har jag ett oerhört typiskt och nästan pinsamt svar, tycker jag själv: en olycklig förälskelse. Det var i mitten av gymnasiet och jag hade behov för att på något vis hantera en svår avvisning, jag spelade mycket, men det behövdes ord också.

Först skrev jag alldeles för mig själv i dagboksliknande format, men drabbades snart av behovet att någon också skulle läsa vad jag skrev. Det är väl ofta så, typiskt det också och jag skäms. Som konsekvens av det började jag publicera texter under pseudonym på en svensk poesi-site. Så fortsatte jag i flera år tills jag tillslut hösten 2020 vågade publicera under eget namn på Trafo.no.

Hvordan vil du beskrive bandet Ævestaden som du spiller i?

Ævestaden är en svensknorsk elektronisk folkmusiktrio och det viktigaste jag har.

I Ævestaden spelar vi nykomponerad och traditionell musik med äldre och moderna instrument, där kraviklyror, fiol, mungiga, langelikar, kantele, vokal och elektronik klingar ihop i en och samma ljudbild. Låtarna skildrar det medvetna och det undermedvetna - det värdsliga och det heliga - liv och död.

Vårt debutalbum Ingen mere gråter släpps den 28:e maj.

Hvordan vet du om det du skriver skal bli til et dikt eller en sangtekst?

Det vet jag omedelbart. Detta eftersom texten alltid måste komma samtidigt som melodin när jag skriver sångtexter, det är så det har varit hittills i alla fall. Det är det enda viset jag lyckats kombinera min text med min musik på utan att någon av dem går på bekostnad av det andra. Eller, nästan det enda viset; jag har också på senaste tiden börjat läsa in text över musik i collageform. Men då blir det ju ingen sångtext riktigt.

Ævestaden - Serendip Session (live, april 2021)

Hvordan har pandemien påvirket deg det siste året?

Särskilt har nog det att under sommaren inte ha möjlighet att resa på folkmusikfestivaler och spelmansstämmor haft stor påverkan på mig. Det är som att det är just i de sammanhangen jag för korta små ögonblick får förståelse för vad som är poängen med att finnas till - en stark känsla av meningsfullhet, så lever jag på den resten av året och det är alltid som att det räcker precis till nästa sommar.

Förra våren blev jag fast i Sverige och började skriva om hur jag vill att det ska vara när det inte är så som det är nu. Det resulterade i min diktcyklus ”Fantasier l - X”. Eller blev åtminstone början på den, även om den nog handlar om en del annat också. Pandemin har ju på något vis gjort det mer tillåtet att vara missnöjd med sin nuvarande tillvaro, det blev plötsligt mer okej att drömma sig bort.

Hvilke planer står først når denne veldig spesielle perioden er over?

Detta är en svår fråga. Just nu präglas hela min tillvaro i hög grad av att jag inte helt vet vart i världen jag vill den närmaste framtiden, men förmodligen kommer jag att studera skrivande. Det som i alla fall är helt säkert är att jag vill lägga mycket tid på min trio Ævestaden.

Bildet til høyre: Ævestaden malt av Kenneth Lien

Hvilke ambisjoner har du på lengre sikt?

Jag vill fortsätta spela och jag vill fortsätta skriva, fortsätta utforska min prosaliknande stil och se om den kan sättas in i, för mig nya, och gärna större former. Ett annat mål är att finna fler metoder att sammanföra min text med min musik där de båda förstärks istället för att gå på bekostnad av varandra. Och så vill jag turnéra världen runt med Ævestaden, skriva musik ihop med mina bandkamrater Kenneth Lien och Eir Vatn Strøm för all framtid.

Jag fantiserar om att både de som har lätt för att gråta och svårt för att gråta ska göra det när jag spelar mina visor på konsert. Och så har jag lust att en gång bo i ett hus med trägolv som är mitt och jag vill att det ska vara sol där alltid - aldrig vinter och aldrig mörkt. Jag vill att folk ska tycka om mig; säga fina saker om min person när jag inte är där. Jag vill ha rosa kläder i krispigt tyg, och så vill jag att någon ska säga att jag är vacker när jag tänker. Så vill jag på längre sikt också ha tunna assietter av klassiska märken, sånna med små små löv på bland annat. Så vill jag bli tryckt på papper, läst från papper och aldrig glömd.

Hvordan bruker du Trafo, og hva har Trafo betydd for deg?

Trafo har varit viktig för mig på många sätt. Första gången jag hörde om Trafo var när Eir föreslog att vi skulle söka om pengar för mixning och mastring av vårt stundande debutalbum. Vi gjorde detta och fick pengar vilket verkligen har varit ett viktigt stöd för oss!

I samband med att vi skrev vår ansökan såg jag att det fanns en ”vägg” inne på Trafo där det det går att publicera diverse saker man gjort. Först tvekade jag ett slag då jag som sagt aldrig publicerat något under eget namn, men så höll jag andan och gjorde det. Sedan dess har Trafo varit en fin plattform för mig. Den uppmärksamheten jag fått genom kommentarer har varit enormt motiverande för mig.

I höstas sökte jag även om att ha en mentor genom Trafo, den blev beviljad och även det var oerhört givande. Men viktigast av allt har det nog varit för mig att just våga publicera, det har varit ett mycket stort steg för mig. Att bli utvald till november månads, och sedan årets, Trafotalang har verkligen stärk mitt konstnärliga självförtroende.

Du kan følge Levina videre på profilsiden hennes og på Instagram. En oversikt over tidligere TrafoProfiler finnes på denne siden.

Svartvitt-foto med mikrofon: Emil Vestre
Foto i gresset: Tuva Syvertsen
Bandfoto Ævestaden: Johannes Selvaag