For Evelin Felix Lindberg er kunsten en mulighet til å åpne spesifikke vinduer mot verden. Når Trafo ber musikeren og komponisten fortelle om det hen jobber med, kommer vi fort inn på fantasipirrende begreper som «abstraktion», «utommusikalisk mening» og «mänskliga gränssnitt».

Slikt krever utdypning, og den må gjerne være på svensk.

– Jag är Evelin Felix, begynner hen. – Jag är kompositör, från Västerås och bosatt i Oslo, och har en bakgrund som klassisk pianist – men håller idag till största del på med elektroakustisk musik och mediekonst.

Hva var det som fikk deg til å ville bli musiker og komponist?

Jag vet faktiskt inte! Det har varit relativt tydligt sen tidigt att det är något av det slaget jag ska göra. Som liten ville jag jobba som «galen vetenskapsman», och det jag gör idag är väl inte så långt undan, kanske med mer betoning på galenskap än vetenskap…

Jag började spela piano på kulturskolan i Västerås en gång i barndomen, fast jag egentligen hade ställt mig i kö till «synt» – något de förmodligen inte erbjöd undervisning i, men fick en slags intensiv hatkärlek till pianot som tog mig vidare på min livsresa. Jag studerade piano på gymnasiet på Musikkonservatoriet Falun, och var stenhårt inställd på att bli professionell pianist. Men jag hade mycket tvivel på musiken. Eller inte på musiken i sig själv, men kanske formen vi utövar den i. Jag ville få tag i det levande i musiken, det som skapas här och nu. Och det var svårt att inte komponera när jag ändå var omgiven av musik hela dagarna.

Det er et ganske stort sprang fra klassisk piano, som du er utdannet innen, til den elektroniske musikken du komponerer nå. Hva fikk deg til å gå i den retningen?

Absolut. Jag omvärderar konstant vad jag håller på med, och varför jag håller på med det. Jag vet inte i nuläget om det är elektroakustisk musik jag håller på med om tre år. Och det är inte poängen för mig – det viktiga har varit utforskandet av mediet som sådant. Med mediet menar jag här omvandlingen som sker mellan skapande, deltagande och mottagande, i växlande roller, och de materiella stöd dessa relationer utspelar sig i.

Jag försökte under en tid att göra musik med det man kan kalla «utommusikalisk mening», främst för kammarmusikbesättningar. Det kändes ofta som att jag försökte stoppa in en idé i en slags behållare som inte passade… Så kan man ju också beskriva de format som musik förmedlas genom – behållare för det egentliga innehållet där själva musiken utspelar sig. Jag beslutade mig någonstans på vägen för att jag inte ville tänka på det så. Att förmedla något i en musikalisk situation är inte som genom språk eller bilder, och inte heller där är det nödvändigtvis en blank canvas som du kan fylla med vad som helst, utan att förståelsen och upplevelsen på något sätt är predestinerad av formatet det ryms i. Musik utan annat än ljud i abstrakta former är så att säga icke-representerande – men det är samtidigt inte hela sanningen. Det är ju redan en konkret sammansatt situation, specifika källor till det du hör, som också bär på något som är karaktäristiskt på flera plan, som har en historia. En bakgrund eller ett fundament, som oftast behandlas på ett helt annat plan än det som anses som musiken i sig. Jag började mer och mer känna att det är där som det spännande händer, men att jag totalt hade översett det genom att jobba på fel plan av abstraktion. Men kanske återkommer jag en gång till det mer abstrakta. Kanske blir det ännu mer abstrakt än vad jag gjort tidigare.

Prototype og konseptbilde for «PIANO.HEX: mech-/corporeal_residues» som har premiere høsten 2023.

Nu låter det kanske som att det alltid är något jag vill «säga» med musiken, ett slags budskap bakom. Men det är inte det jag menar. Jag tror egentligen att jag letar efter något som säger mer om den situation som ett verk skapar, och att jag söker insikt i vad alla beståndsdelar i denna situation innebär. Samtidigt blir detta på många sätt en spegel mot allt det som omger denna situation, och där kan det vara rum för att visa fram en tolkning av världen. Det är det jag menar.

Det här var kanske inte ett direkt svar på hur jag kom in på just elektronisk musik. Men det är ju iochförsig inte bara elektronisk musik jag gör idag. Jag jobbar numera väldigt dedikerat med formatet på ett verk och själva fundamenten som håller den musikaliska eller konstnärliga situationen. Jag intresserar mig för en mängd olika format, också format som är helt specifika för ett verk, men överlag är det sant att jag har haft ett speciellt intresse för förhållandet mellan teknologi och konst. Det är kanske särskilt något med de olika lagren av representation i digital teknologi som fascinerar mig – både det som berör mänskliga gränssnitt och det som sker på andra plan (elektroniskt, matematiskt, socialt…) – och som för min del öppnades som ett utforskningsfält utifrån de frågeställningar jag hade om musikens kapacitet till mening på olika plan. Det är kanske desto mer angeläget eftersom teknologi också är med på att skapa en verklighet, med extremt omfattande konsekvenser. Den andra sidan av detta är såklart performance och hur en situation konstrueras som vi uppfattar som ett konstnärligt uttryck, verk eller händelse, och hur detta kan tolkas eller deltas i, och vilka ringverkningar det kan ha. Jag försöker ofta gå in i båda dessa aspekter parallellt.

Kan du fortelle litt om hvordan du jobber? Hvordan kan for eksempel en ny komposisjon begynne?

De flesta av mina kompositioner ligger på lur en lång stund innan det blir något. Jag har idéer som jag bearbetar över tid – det är ofta frågan om flera år – och gradvis närmar jag mig en realisering, ibland med många försök och «misslyckanden» på vägen. Ibland är vägen utstakad och klar (men för den sakens skull är det inte nödvändigtvis lätt eller lyckat). Jag försöker oftast finna en situation där idén och dess realisering inte bara är ett linjärt förhållande som förmedlar något från punkt A till punkt B, utan där de talar med och utmanar varandra, gärna ut över flera lager av formatet verket tar. Jag är en obotlig perfektionist och väger alla beslut mot varandra, stora som små, genom hela processen. Det tar egentligen alldeles för mycket tid. Jag kan önska ibland att jag bara kunde få ut saker utan att grubbla så mycket. Men utan grubblandet skulle jag kanske heller inte ha kommit till just de slutsatser och de konstnärliga situationer jag finner mig i nu.

(Til høyre: Utdrag fra verket «Skarvar» for seks stemmer)

Sedan är det bara mycket jobb med att producera de situationer jag så har bestämt mig för. Det är mycket nytt att lära i de flesta stycken. Det kan också vara ett intensivt jobb att öva in, spela in, och bearbeta material digitalt. Och att felsöka varför videon inte vill rendera, varför en del av ett nätverk inte vill ta emot information, varför det inte går att skapa ett specifikt läte i ett visst register i rösten. Och så vidare.

Du jobber med performance, mediekunst och musikk, og i komposisjonene dine kombinerer du det digitale og det analoge. Er det riktig å si at du trives best i gråsonene?

Ja, kanske det! Det var det där med tvivel igen. Och allt kommer från större frågeställningar – vad, till exempel, konstnärlig förmedling innebär när man drar de olika förhållanden som ett sådant begrepp förutsätter till sin spets. Eller en spets. Det finns så många. Jag är också bara nyfiken, och känner att en uppdelning eller begränsning till en enda förutbestämd konstform känns påtvingad och artificiell. Jag har alltid varit intresserad av konst, film/video, litteratur, teater, teknologi och annat parallellt med musiken. Jag tror att jag vill förhålla mig till konsten som en möjlighet att öppna specifika fönster till världen, och världen är inte bara ljud och abstrakta former, även om det finns mycket att utvinna bara där.

Du er også opptatt av å samarbeide med andre?

För det första kan man inte göra eller kunna allt själv, även om det är frestande att försöka. För det andra är musik-/konstskapande oavsett socialt och relationellt. Jag har även haft behov av att isolera mig och skapa något som «ensam auteur», men inte heller det är ett helt självständigt jobb – jag har ju alltid input från andra, dels direkt från lärare och kollegor, och dels i möte med annan konst.

Att samarbeta kan såklart vara ett fint sätt att möta andra konstformer eller andra sätt att jobba inom sin egen konstform, för att tillsammans kunna skapa något som man inte hade kunnat ensam. Men det kan också vara ett sätt att utmana sina egna tankar och metoder. Genom att samarbeta med andra kompositörer har jag lärt mig mycket om hur dialog och utbyte, och även kompromiss, kan raffinera en konstnärlig idé. Och att skapa något tillsammans kan ha en mening i sig själv, även om det inte är effektivt eller enkelt. Det har också implikationer för hur en föreställer sig att en musikpraxis kan se ut på ett större plan. Ska alla verk, allt skapande behöva vara signerat av en enskild auktoritativ källa, eller kan skapandet också få föregå på andra plan, i andra riktningar?

Hva kan du fortelle om verket «ALIASING» som du fremførte tidligere i år?

ALIASING är ett verk i kontinuerlig förändring, som hittills tagit formen av en installation, en interaktiv web-app, och ett digitalt arkiv av audiovisuella verk och texter. Det är ett långsiktigt projekt som aldrig kommer att vara färdigt, men som kommer fortsätta att anta nya format utan slutdestination.

Titeln är en slags double entendre över fenomenet ’aliasing’ och betydelsen av ordet ’alias’. ’Aliasing’ är bland annat ett slags signalfel, eller en digital artefakt, som uppstår genom att man i en digitalt samplad signal kan höra frekvensinnehållet som ligger över den så kallade Nyquist-frekvensen som en slags spegelvändning som viker sig över den önskade signalen. Det låter ganska spaced out när det kommer fram i ett hörbart frekvensområde. Tanken är att utforska flerdubbleringen av representationer av våra kroppar och personligheter på internet (eller överlag i digitala format), och verket är ett utrymme för reflektion över digitala mediers tillvaro (och den kollektiva fantasin om dem) och ett liv levt på och medierat över internet.

ALIASING trailer

Under den första realiseringen samarbetade jag med en programmerare och flera performers, samt gjorde en del av verken som samarbeten över internet med vänner, och tänker mig i fortsättningen att utöka projektet till fler samarbeten över andra konstformer än video och ljud, som jag själv har fokus på. Det är redan ett verk med flera verk inkorporerade i sig, och det kan man ju fortsätta med i all oändlighet…

Under premiären presenterades verket som en visning med flera genomskinliga projektioner, omslutande ljud, och en web-app som visade delar ur verket på publikens egna telefoner. Jag skulle gärna framföra det igen i det formatet, och ta upp sådant som inte hanns med – mycket var tvunget att reduceras på grund av tekniska problem och tidsbrist, och denna realisering var egentligen planerad som en hybrid föreställning/performance och interaktiv installation. Samtidigt ligger det i verkets kärna att det kan upplevas i flera modaliteter. Jag planerar i nuläget en realisering helt över internet som interaktivt arkiv, och en realisering som fysisk och digital utställning. Men den senare blir i princip ett helt nytt verk.

Har du forståelse for at en del av dette ligger et stykke unna det folk vanligvis forbinder med musikk?

Såklart. För mig är det inte så viktigt vad det kategoriseras som. Men frågan «är det verkligen musik?» har jag hört till leda – det påstådda motsättningsförhållandet mellan ren (absolut) eller oren musik tänker jag att vi borde ha lämnat bakom oss för länge sedan. Spelar det någon roll om det är musik eller något annat? Det jag menar är såklart inte att det som klassas som musik i en traditionell förståelse inte har ett existensberättigande, eller att allt måste stå utanför genrer eller konstformer. Men det att det finns ett rum mellan dem är otroligt viktigt. Jag kan önska att folk i större grad kunde låta sig uppleva det som är utan att reducera upplevelsen till en på förhand bestämd (konst)form. Men såklart kan det vara en fråga om vad som passar in var, vad man är intresserad av och har lust med, och annat. Jag har mer intresse för det som kanske inte enkelt kan kallas «musik», så jag har också förståelse för att någon ibland hellre vill höra något som fokuserar på en specifik genre och form. Det bör finnas plats till både och.

Hvilke planer har du på kortere og lengre sikt?

Just nu är jag i Tana för att jobba på ett projekt med min kollega Andreas Gundersen. Det är ett projekt vi påbörjade i 2019, men som har behövt ligga på hyllan ett tag. Det var faktiskt det första projektet jag sökte stöd från Trafo för! Det handlar kort sagt om att omarbeta ett gammalt stående piano till en slags självspelande elektromekanisk skulptur, eller ett elektromekaniskt augmenterat instrument. Planen är en premiär på hösten nästa år, och det ska bli till både en installation med pianoskulpturen i sig själv, och ett stycke som Andreas framför tillsammans med pianot.

På längre sikt? Jag har projekt planerat som kan hålla mig igång i flera år. Just nu frilansar jag och försöker hitta sätt att realisera dessa projekt och förmedla dem till en publik, men eventuellt kanske jag tar en master om ett litet tag. Det är fint just nu att bara jobba med det jag gör, men studier ger en viss ram där det går att fokusera på att utvecklas istället för att bara avverka projekt och försöka överleva det. Jag skulle gärna studera en annan konstform – mediekonst eller teater, eller bara gå en relativt fri konstlinje där jag kan fördjupa mig både i det konceptuella och lära mig att jobba med nya format och material. Jag hade gärna blivit skulptör om jag inte blev kompositör, men det är kanske aldrig för sent?

Hvordan bruker du Trafo, og hva har Trafo betydd for deg?

Trafo var den första plattformen där jag kunde söka finansiering för projekt, och det har betytt att jag kunnat utforska sådant som jag inte hade kunnat göra ur egen ficka, utan att ha tillgång till de större pengaströmmarna i kulturlivet. Tack vare det har jag kunnat starta och genomföra projekt som sedan har lett vidare till något större.

Du kan følge Evelin Felix videre på hens profilside. En oversikt over tidligere TrafoProfiler finnes på denne siden.

Bilde på toppen av siden: Utdrag fra «No Title (No Filter) I-IIB»
Alle foto: Evelin Lindberg